Helena

16 februari 2010 20:42

Finns en perfekt medelväg mellan att sitta av och att försöka forcera hästen uppsuttet att gå förbi : ) Jag tycker det är en oslagbar metod som funkar på i stort sett alla hästar, bara ryttaren är tajmad i sina avvägningar.

Man sitter kvar, men lägger ribban där man KAN vinna. dvs inte att med styrka eller våld tvinga den framåt, däremot kan man vinna med mänsklig intelligens, genom att markera att den får a) inte vända sig b) inte svänga runt och c) inte backa och fåna sig, men däremot d) får den stå stilla och glo.
sen får man väga sina hjälper, inte lägga på tryck tills hästen fattat att det är okej att stå stilla och gör det, sen kan man testa framåt drivande, men börjar hästen backa eller kasta så avbryter man trycket igen, och är nöjd så länge hästen står stilla.
vissa börjar då titta på fåglar och tänka på annat, och det får de inte, utan de ska vara koncentrerade ha huvudet framåt och gärna ha jävligt tråkigt medan de inte vill gå framåt.
förr eller senare kommer en ansats att hästen vill gå framåt. då får den det. börjar proceduren om igen så gör man samma sak igen.

på riktigt beslutsamma hästar kan processen ta ett tag första gångerna. dvs man får förbereda sig på att ha gott om tid. koppla av och läs en mental bok, och lyssna på fåglarna typ. blir man stressad och försöker forcera igenom är allt förstört då kan man lika gärna strunta i det att ens prova metoden.

har gjort såhär på många hästar, och vet många andra som säger samma sak. det funkar super, efter rätt kort tid har man hästar som varken är tittiga eller tvekar att gå fram alls. de blir trygga i att de FÅR stanna och titta, och tror att det är ryttaren som bestämmer - fast du egentligen aldrig skulle kunna tvinga den : ) mental kortleks blandning : )

Stina

16 februari 2010 21:06

Tack för tips Helena =)

Den metoden använder jag i vanliga fall =)
Billan har blivit otroligt mindre tittig precis som du säger.
Men så ibland - vissa dagar - i vissa situationer blir hon såpass stressad att hon ligger på gränsen till att få panik.
Då sitter jag av.
En panikslagen häst är en farlig häst ... och, jag erkänner, att jag i dom fallen är osäker på om jag reder ut situationen .
Jag blir osäker och det känner hästen direkt.

Billan blev ett tag helt panikslagen för mötande bilar och vi var nära olyckor ett antal ggr.
Jag valde att hoppa av vid möten under flera månader innan jag började prova uppsuttet igen.
Idag är hon helt trygg i dom situationerna ... vilket säger mig att jag iaf inte gör saken värre när jag väljer att hoppa av.

Viveca

16 februari 2010 21:18

Tycker inte att du fjantar, utan gör kloka val. Jag rider inte ut ensam ännu. Blir hon rädd försöker jag få henne att undersöka t.ex den läskiga soptunnan eller brevlådan och sedan lugnt gå förbi. Är M med kan han få hjälpa till att leda henne. Än så länge har detta funkat bra och de gånger hon reagerat kraftigare har varit på promenader, då är jag ju redan på marken. Skulle det hända när jag är ensam och uppsutten skulle jag gjort precis som du. Att se allt som en kamp om vem som vinner rimmar inte riktigt med mitt sätt att se miljöträning på:)

Stina

16 februari 2010 21:26

Som yngre hade jag aldrig suttit av =)
Jag kände då att jag hade mer kontroll från ryggen än från marken.
Idag är det tvärtom - dessutom blev jag aldrig rädd förut, vilket jag kan bli nu.
Jag har kommit på att det gör vansinnigt ont att ramla av, och jag vet att jag inte är odödlig!

Helena

16 februari 2010 21:28

Jag tror absolut att du bedömer saken helt rätt, du känner ju din häst. beroende på vilken häst det är, så funkar att sitta av eller inte, olika givetvis. själv har jag haft hästar som direkt fattat när man klivit av, och blivit etter odrägliga och oreglerbara, så det är mycket därför jag provat den andra metoden som funkat 1000 gånger bättre för mig, på mitt häst material. så som sagt, beroende på typen av häst får man bedöma själv vad som passar, det vara bara ett tips ifall du inte kände till den metoden : )

Stina

16 februari 2010 21:36

Och jag tackar Helena !
Jag satt faktiskt en dag och undrade om det här med "din metod" ... om det är fler som gör så, finns det nån nackdel osv.
Din kommentar bekräftar ju att det är en helt ok väg, så nu slipper jag undra mer över det *s*
Och tips - jag älskar att få tips och få höra andras syn på saker, man blir lätt så hemmablind och går i sina gamla spår !

Är det nån häst jag har problem med så är det Vincent ... suck , men det är en helt annan historia !

ylle

17 februari 2010 05:19

Jag tycker precis som Du Stina att det är fel att anse att den ena "vinner" och den andra "förlorar". Att se umgänget med sin häst som en prestigekamp gör nog att man i viss mån förlorar förmågan att se världen genom hästens ögon. En häst är ett flyktdjur och därmed är den första reaktionen vid "fara" (i hästens ögon kan det vara en brevlåda eller en konstig vattenpuss eller en sten som vänts sedan förra gången man passerade) att fly = vända om och springa. Om man då kan få hästen att stanna och själv sitta av och sedan leda fram (undersöka farligheten) och förbi så tycker jag att KLOKHETEN har vunnit!
Jag är helt övertygad om att Du då i hästens ögon visat Dig som en klok och ansvarsfull ledare jämfört med om Du suttit kvar i sadeln och bankat och kanske lagt på spöt och tvingat hästen förbi, trots att den är livrädd. En häst som reagerar är inte DUM utan följer sina naturliga instinkter att vara försiktig (för att inte bli uppäten)

Viveca

17 februari 2010 12:32

Det där med yngre kontra äldre känner jag igen. Hade jag varit yngre hade vi häromdagen absolut ridit till gården med alla hästar och rejsat med hingstarna. Jag hade dessutom ridit ut själv för länge sedan och säkert hade jag trillat av x antal gånger också. Om hästen känner sig lungare med mig på marken än på ryggen vet jag inte, men jag har fått för mig det. Då hon är mest van att se mig där och vi mött flest utmaningar på det viset. Själv känner jag mig trygg med fötterna på jorden;) Det är nyttigt att reflektera över hur man gör och varför och det gör du ju verkligen:)

Helena

17 februari 2010 18:12

Ylle: Jag vet inte om du vände dig mot mitt inlägg att inte sitta av, men det förekommer inget våld eller bankande med skänklar eller spö över huvud taget :(. Trodde jag skrev mkt tydligt.

att hästen är ett flyktdjur stämmer ju ypperligt bra, men hela vår hantering av hästen går ju ut på att få den trygg och att motarbeta dess flykt tendenser för att få en lugn och harmoniskt häst som "vågar" trots sin natur. När det gäller den metoden jag förespråkar, att INTE sitta av, så ser jag detta lite som träning med tex polis hundar, dvs man bygger självförtroendet hos hästen att den VÅGAR stanna och tänka istället för att få panik, och att den FÅR stanna och fundera en stund. då minimeras tendensen rätt snabbt att stanna över huvud taget, och hästen vågar fatta beslutet att det ÄR inte farligt, dvs den går fram. När den ngngång tvekar blir det odramatiskt, och den får lösa situationen endast med stöttning av ryttaren, inte att ryttaren förekommer den genom att hoppa av och ta ett lika tydligt omlägg runt situationen. Och som sagt - inget våld existerar ö.h.t : )

ylle

18 februari 2010 06:30

Nejdå Helena, jag vände mig inte alls mot Ditt inlägg och har ingen anledning att tro att just DU använder våld, men jag vet att i liknande situationer FÖREKOMMER det mycket av den varan..... men jag stöttade snarare Stina i hennes beslut att inte ta strid, för mitt valspråk är att inte ta strid om man inte är säker på att vinna den... och givetvis ska vi försöka att få hästen lugnare, men som sagt, jag har sett otaliga människor som via våld försökt att övertyga hästen om att "det här är inte farligt" och istället uppnått att hästen sett människan ifråga som det farliga! Att då istället lugnt sitta av, få hästen att stanna kvar och våga gå fram och undersöka "det farliga" -DET ser då jag som en stor framgång. Nästa gång kanske det går att gå förbi direkt! (har gjort så här med min tidigare så ängsliga och nervösa islänning, vi tog oss sakta med säkert förbi alla farligheter i omgivningen och för varje gång fick han större förtroende för mig, "matte hon vet allt hon - henne kan man lita på "... Hade jag tvingat honom eller t o m tagit till våld (sk "drivande hjälper") så hade jag aldrig kommit så långt utan fått en häst som blivit ännu mer stirrig...

Gitte

18 februari 2010 10:50

Vilken härlig fika. Semla och god bok. Kan varmt rekommendera stallkoden. Den bjuder på underhållande och kul läsning.
PS. Läste någon ny artikel om det där med att sitta på eller hoppa av och stå, gå bredvid. Summa sumarum så hävdade författaren att: Hästen gör ingen skillnad på ryttare från ryggen eller marken. Så det är inte så att de kopplar - läskigt, matte sitter av. Utan snarare matte är alltid trygg oavsett om hon sitter på eller står bredvid!

Gitte

18 februari 2010 10:54

Ylle - Dessa Dropisöner... Islänningar brukar ju vara helt orädda för allt. Inte trodde jag att de skulle tänka spöken - rädda sig den som rädda sig kan och kasta av sin matte i närmaste snödriva ;) Tur att vi har mycket och mjuk snö! Skojar bara. Älgar i mörkret kan även matte bli rädd för. Det är ju trots allt skillnad på inbillade spöken och spökande älgar!